Caveman mind
Hur kommer det sig att sinnet är utvecklat till att tänka negativt, se risker och faror…och även risker och faror som inte finns?
Vi människor har ju ärvt våra gener från våra förfäder. De som levde i grottor och under bar himmel. På den tiden hängde vårt väl och ve (liv och död) till stor del på hur väl vi lyckades med att gå segrande ur den ständiga jakten på mat, undvika attacker från rivaliserande stammar och fiender, attacker från brunbjörnar, sabeltandade tigrar, giftiga ormar och gud vet vad. Det var också livsavgörande för människan att tillhöra sin grupp/stam. Att av någon anledning bli förvisad från gruppen innebar bokstavligt att man blev ”kastad till vargarna”. Det vill säga sannolikheten till överlevnad minskade drastiskt!
Med andra ord var det av yttersta vikt att vårt beteende gjorde så att gruppen gillade oss och såg att vi kunde bidra till flockens överlevnad. Många av de rädslor vi brottas med i dagens moderna samhälle kan kopplas till just detta -vår drift att tillhöra gruppen, inte sticka ut för mycket från de andra. (Ju mer “likes” vi får -desto större chans till ”överlevnad”).
De grottmänniskor som bekymmersfritt ”dansade fram över ängarna”, och inte var så uppmärksamma på dessa faror, hade ju mindre chans att överleva. De som däremot var bra på att upptäcka risker, faror och problem hade större chanser att överleva dagen, och kunde föra sina gener vidare till sina barn som då ärvde ”programmeringen” att scanna efter risker, faror och problem. Gener som fördes vidare generation efter generation. Du ser mönstret.
Vår förmåga att se risker och problem har alltså en evolutionärt viktig funktion för oss. Så när hjärnan gör oss uppmärksamma på att livet är farligt, så gör den egentligen bara sitt viktigaste jobb -att hjälpa oss att överleva så vi kan föra våra gener vidare.
Ibland säger vi att hjärnan inte är vår vän, men ett annat och kanske riktigare sätt att se på det är som Russ Harris uttrycker det, att hjärnan istället är vår allra bästa vän. Som så ofta den kan påminner oss om att livet är farligt. En så överdrivet hjälpsam vän att den många gånger är i vägen för oss och hindrar oss att komma vidare
Hjärnan spelar spratt med oss, och ACT ger oss användbara ”trix” att hantera de ”trix” som hjärnan spelar med oss.