I en liten by i Kina levde en gång en bonde som ägde en häst.
Han var den ende mannen i hela byn som ägde en häst. En
dag sprang hästen bort och kom inte tillbaka. Alla grannarna
ondgjorde sig över hur beklagligt det var, men bonden svarade lugnt:
-Vem vet…kanske det.
Några dagar senare återvände hästen och hade då två vilda
hästar med sig. Grannarna jublade över att bonden haft sådan tur,
men bonden svarade bara:
Vem vet…kanske det.
Nästa dag försökte bondens son rida in en av vildhästarna.
Hästen kastade då av sig sonen som bröt benet. Grannarna
skorrade i kör, “vilken otur, arma olycka”, varvid bonden
återigen svarade:
-Vem vet…kanske det.
En vecka senare kom soldater till byn för att hämta unga män
att kämpa i ett krig som Kina förde. De ville inte ha bondens
son med sitt brutna ben och han slapp kriget. Hela byn gratulerade
nu bonden och hans son till att de haft sådan tur.
Bonden svarade:
-Vem vet…kanske det.
Ur Varför växer gräset, Klas Hallberg och Magnus Kull
Hjärnan är programmerad att scanna efter risker, faror och problem. Många gånger är vi väldigt snabba på att dra slutsatser utifrån rädsla för det som är nytt, oförutsägbart och det vi upplever att vi inte kan påverka.
Kan du komma på någon gång där du drog du en negativ slutsats kring något som hände dig, som sedan visade sig bli en framgång för dig istället?